THE ONE AND ONLY - CHAPTER 26
- Just so you know.. i would never do that, to anyone, and absolutley not to you, you know, i'm dumb sometimes, but, i would never do something like that, and lose you, my favorite girl. sa han och log lite mot mig.
- Aw! svarade jag och slängde armarna runt hans hals och tänkte ge honom en kyss på kinden, men skitungen vände på huvudet så kyssen kom på munnen, Aw.
Till slut behövde Justin gå, sorligt.
Men, helt ärligt, så fort han lämnat mig så bröt jag ihop, var det han eller Stephanie som ljög?
Jag menar, friends forever, boys whatever, men vad händer när man slits imellan dem?
För, Justin, han är min, han är allt jag någonsin önskat mig, men Stephanie var min bästavän?
Det som inte direkt gjorde det bättre var att jag fick ett sms från Stephanie. "I can't believe you believed him istead of me, your bestfriend thanks for the trust, really -.-" stod det, så fint, eller hur, antar att det är Justin snackat med Ryan som snackat med Chaz som snackat med hans flickvän som snackat med Stephanie, fint, verkligen lyckat.
Så nu hatar hon mig. "I never said so ;o" svarade jag henne, jag skickade iväg sms:et, hon kommer verkligen hata mig efter det här, och det är jag som hatar bråk.
Men ja ja, hennes val i guess, men det är så jobbigt, för ni vet, vid vissa bråk förlorar man allt, en enda minut kan förendra allt föralltid, och jag vet vad jag snackar om, lita på det.
Klockan var cirka 12 på natten, vilket betydde att det var Jul, i alla fall enligt Svensk tradition, vilket betydde det var Jul för mig, hahaha, Justin, Stephanie, Ryan, Chaz, Chaz flickvän Lindsey, Nolan och typ alla som visste att jag firade Jul "en dag för tidigt" tyckte jag var konstig, men jag hade redan fått mina Jul klappar från mina kompisar, och även min underbara pojkvän, som alltid envisade sig med att köpa något till mig, även fast jag sa att jag inte ville ha något, att jag fick skuldkänslor och whatever, han skrattade, sa "att han visste ett sätt som jag kunde tacka honom på" och blinkade med vänster öga, alltid vänster, allt var på hans vänstra sida, det var någon konstig grej, kanske det faktum att han var vänsterhänt, vilket gjorde honom mer speciell och perfekt än han redan var, orättvisst säger jag bara.
Men i alla fall, jag skulle kunna säga vad jag fått, men jag vet inte, jag var som vanlgit en tönt och sparade alla till att öppna sen, när jag får mina andra packet.
Jag gäspade, satte på mig ett par mjukisar och ett linne från H&M och gick sedan och lade mig, jag var trött, väldigt trött, vet itne varför, jag bara var det, det var typikst mig att lattid vara trött. Hahah.
Det var nog det sista jag tänkte innan jag somnade.
Nest thing i know så vaknade jag upp, vart jag var?
Ingen aning, det var natt, det visste jag av mörkret, jag bara kände på mig det också, kanske tre på natten
eller nått? Jag tog ett steg framåt och det prasslade under mig, what the?
Det var grenar och löv, jag var alltså i en skog.
Utan förvarning så hörde jag att någon eller något ylade, en varg?
Finns dem i Kanada?
Jag drog min rosa linnes kofta hårdare runt mig, jag var rädd, det kan man säga, ylningen var skitläskig.
Jag tog några steg framåt, jag måste komma ut härifrån, men hur?
Min panna slog imot något.
- Aouch. sa jag och satte handen som jag dragit linnes koftans ärm över mot pannan, det gjorde sved, men jag fattade att det var ett berg somehow, så jag rörde händerna över berget, för att hitta någonstans där
jag kunde sätta händerna, ni vet så jag kunde klättra upp?
Det var snö på marken, och jag frös som in i ord som man egentligen inte får säga, tönt jag var.
Typsikt mig att kunna kalla mig sjäkv tönt när jag borde ha panik.
Jag hittade en avsats där jag kunde sätta min ena hand, så jag hävde mig upp och fummlade för
att hitta en avsatts till åtminstonde en av mina fötter, det tog bara en halv minut innan jag hittade en till så jag kunde börja klättra, jag höll på så, att hitta nya avsatser och sånt ändå tills jag var uppe, men när jag väl kommit upp, så hörde jag gläfsningar, och djupa andetag, inte som från människor, nej, dem här var nere vid mina knän, vilket betydde... vargar!
Jag började spring, jag tror jag sprang åt vänster, sedan åt höger, sedan åt höger igen, sedan åt vänster, sedan åt höger, sedan rakt fram och ignorerade svängen, sedan höger, sedan rakt fram, sedan vänster, och jag stötte till något igen, men inte på samma sätt, för den här gången så tog någon tag i mig, jag hade inte sprunigt in i något, jag hade sprungit in i någon.
Nästa sak som hände, så var jag i ett rum fullt av speglar, jag kollade runt, men allt jag såg var mig själv, till skillnad från skogen, så var det ljust här, tack vare speglarna och det ljusa golvet, det hängde som en strimma guld vid en av speglarna, jag gick fram dit och rörde vid den, det var som en påle av trä, fast inte som i Vampire Diarise, det var.. en ballet stång!
Jag kollade mig själv i spegeln för första gången, det blödde lite från pannan, säkert då när jag slog i berget.
Mitt bruna långa hår var i en slarvig knut, men med många hårspännen, och jag hade på mig ett par ljusa genomskinliga strumpbyxor, ett par gråa hotpants och ett vitt linne och min rosa linnes kofta som var brun på vissa ställen, så går det, tänkte jag för mig själv.
Det läskiga med allt det här var, att i spegeln visade jag inga känslor, jag kände rädlsan krypa i mig från ingenstans, men jag var lika känslo kall i spegeln, det var läskigt.
Från ingenstans, och då menar jag ingenstans, såg jag en man bakom mig, jag ville springa, jag var rädd när han närmade sig mig.
Han tog tag i mig, och tryckte upp en kniv mot min hals, jag borde skrika, men jag var lika känslo kall som vanligt, men det var då jag såg honom, Justin, han satt på en stol, gubben hade vänt mig åt hans håll nu, för att han skulle se mig.
- Go on, kill her. I don't care. sa Justin, och det var då, då jag började skrika och gråta, jag betydde inget för honom, inget för Justin.
Jag vaknade upp med ett ryck, satt tvär rakt upp i sängen, det där var den konstigaste drömmen någonsin, på riktigt asså, och det värsta var att jag betydde inget för honom, tänk om det var så i verkligheten också?
Nej, Isabella, jag ska inte tänka så, för Justin hade sagt att jag var hans favorite girl, att jag betydde mest för honom, och jag tänkte lita på det, eller, det var vad jag tänkte, men på riktigt, jag var rädd, rädd som fan, för tänk om det var sant?
Det var inte så att jag inte litade på Justin, det gör jag, men jag var fortfarande rädd, det var jag eftersom jag är en sånn tönt, usch jag hatar mig själv för min töntighet, för att jag aldrig kan sluta undra, för att jag inte har något självförtroende, men som jag berättade för er i början, så är jag bara en normal tönt, eller jag kanske inte sa tönt.
men jag är normal, så som alla ser normal, även fast det bara är jag som är så, och jag hatar det, jag önskar att det var något som var speciellt med mig, men det är det inte, jag är inte smart, jag kan inte sjunga, jag kan inte dansa, men jag är ändå inte klumpig, jag vet inte vad det är, det kanske bara är mitt äckliga jag?
Jag tog fram min iPod Touch som jag inte fårr för så länge sen, klockan var 07:12, så det var bara jag vaken, jag kunde spela spel, men istället så satte jag på "Fronda - Underbar" det var den bästa låten jag visste, jag började alltid gråta till den av någon annledning,
♫Okej.. Sann historia.. Yeah.
Hon var sjutton år, 45 kilo lätt, skinn och ben
Men spegeln äter upp det positiva som hon ser
Lämna mig ifred för jag orkar inte mer
Två, fingrar i halsen - hostar upp mina problem
så, spottar ut skam, hon lever med en fiende
lever med en nattsvart känsla så vidrig, men
Känns som döden knackar på när man är ensam
Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan
Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster
Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet
det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster.
Har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna
och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna
sömnlös, hoppet hoppade av
första chansen det fick så jag mår botten idag.
Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.
Har en farsa som är världens största egoist
Han blev kär i alkoholen, tar familjen sist
Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss
En ensam fågel som bär på tok för stor kvist.
Våra liv kan kännas tomma och iscensatta
tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas
det äter upp mig inifrån, självkänslan
ligger i respirator så skadad och väntar
Den positiva lilla tjejen är försvunnen
Blicken är tom, kapitel 17 är ba' mörker
Varför spelar spegeln ett spel mot mig?
Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig?
Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang,
när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött,
ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp
Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel i världen här idag
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.
Det känns som första dagen i skolan ja, fast varje dag
nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks
om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar
då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra
en osynlig 17-åring vore allas dröm
men inte på det sättet det skeppet har gått på grund
låt mig inte sitta själv idag igen
låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem
blickarna i korridoren är som knivhugg i låren
det är sånt som får mig att överväga resan till båren
tonåren, som skulle vara något bra
varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar?
Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel
det måste va' mitt äckliga jag som sätter mig i spel
det finns ingenting som går upp, allting går ner
bäst jag smyger in på rummet och skriver mitt brev.
Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel i världen här idag
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.♫
Till slute av sången så grät jag, typsikt mig, om ändå.. om ändå vad?
Om ändå Justin var här? Nej
Om ändå Stephanie var här? Nej, hon hatar mig.
Om ändå Mamma kunde trösta mig? Nej.
Om ändå... om ändå jag hade någon, som brydde sig, typ en storebror, ja, det har jag alltid velat ha, men aldrig fått, och jag är nog inte den ändå tjejen, alla som inte har en storebror, vill ha en, det är en typisk tjej önskning,
- Aw! svarade jag och slängde armarna runt hans hals och tänkte ge honom en kyss på kinden, men skitungen vände på huvudet så kyssen kom på munnen, Aw.
Till slut behövde Justin gå, sorligt.
Men, helt ärligt, så fort han lämnat mig så bröt jag ihop, var det han eller Stephanie som ljög?
Jag menar, friends forever, boys whatever, men vad händer när man slits imellan dem?
För, Justin, han är min, han är allt jag någonsin önskat mig, men Stephanie var min bästavän?
Det som inte direkt gjorde det bättre var att jag fick ett sms från Stephanie. "I can't believe you believed him istead of me, your bestfriend thanks for the trust, really -.-" stod det, så fint, eller hur, antar att det är Justin snackat med Ryan som snackat med Chaz som snackat med hans flickvän som snackat med Stephanie, fint, verkligen lyckat.
Så nu hatar hon mig. "I never said so ;o" svarade jag henne, jag skickade iväg sms:et, hon kommer verkligen hata mig efter det här, och det är jag som hatar bråk.
Men ja ja, hennes val i guess, men det är så jobbigt, för ni vet, vid vissa bråk förlorar man allt, en enda minut kan förendra allt föralltid, och jag vet vad jag snackar om, lita på det.
Klockan var cirka 12 på natten, vilket betydde att det var Jul, i alla fall enligt Svensk tradition, vilket betydde det var Jul för mig, hahaha, Justin, Stephanie, Ryan, Chaz, Chaz flickvän Lindsey, Nolan och typ alla som visste att jag firade Jul "en dag för tidigt" tyckte jag var konstig, men jag hade redan fått mina Jul klappar från mina kompisar, och även min underbara pojkvän, som alltid envisade sig med att köpa något till mig, även fast jag sa att jag inte ville ha något, att jag fick skuldkänslor och whatever, han skrattade, sa "att han visste ett sätt som jag kunde tacka honom på" och blinkade med vänster öga, alltid vänster, allt var på hans vänstra sida, det var någon konstig grej, kanske det faktum att han var vänsterhänt, vilket gjorde honom mer speciell och perfekt än han redan var, orättvisst säger jag bara.
Men i alla fall, jag skulle kunna säga vad jag fått, men jag vet inte, jag var som vanlgit en tönt och sparade alla till att öppna sen, när jag får mina andra packet.
Jag gäspade, satte på mig ett par mjukisar och ett linne från H&M och gick sedan och lade mig, jag var trött, väldigt trött, vet itne varför, jag bara var det, det var typikst mig att lattid vara trött. Hahah.
Det var nog det sista jag tänkte innan jag somnade.
Nest thing i know så vaknade jag upp, vart jag var?
Ingen aning, det var natt, det visste jag av mörkret, jag bara kände på mig det också, kanske tre på natten
eller nått? Jag tog ett steg framåt och det prasslade under mig, what the?
Det var grenar och löv, jag var alltså i en skog.
Utan förvarning så hörde jag att någon eller något ylade, en varg?
Finns dem i Kanada?
Jag drog min rosa linnes kofta hårdare runt mig, jag var rädd, det kan man säga, ylningen var skitläskig.
Jag tog några steg framåt, jag måste komma ut härifrån, men hur?
Min panna slog imot något.
- Aouch. sa jag och satte handen som jag dragit linnes koftans ärm över mot pannan, det gjorde sved, men jag fattade att det var ett berg somehow, så jag rörde händerna över berget, för att hitta någonstans där
jag kunde sätta händerna, ni vet så jag kunde klättra upp?
Det var snö på marken, och jag frös som in i ord som man egentligen inte får säga, tönt jag var.
Typsikt mig att kunna kalla mig sjäkv tönt när jag borde ha panik.
Jag hittade en avsats där jag kunde sätta min ena hand, så jag hävde mig upp och fummlade för
att hitta en avsatts till åtminstonde en av mina fötter, det tog bara en halv minut innan jag hittade en till så jag kunde börja klättra, jag höll på så, att hitta nya avsatser och sånt ändå tills jag var uppe, men när jag väl kommit upp, så hörde jag gläfsningar, och djupa andetag, inte som från människor, nej, dem här var nere vid mina knän, vilket betydde... vargar!
Jag började spring, jag tror jag sprang åt vänster, sedan åt höger, sedan åt höger igen, sedan åt vänster, sedan åt höger, sedan rakt fram och ignorerade svängen, sedan höger, sedan rakt fram, sedan vänster, och jag stötte till något igen, men inte på samma sätt, för den här gången så tog någon tag i mig, jag hade inte sprunigt in i något, jag hade sprungit in i någon.
Nästa sak som hände, så var jag i ett rum fullt av speglar, jag kollade runt, men allt jag såg var mig själv, till skillnad från skogen, så var det ljust här, tack vare speglarna och det ljusa golvet, det hängde som en strimma guld vid en av speglarna, jag gick fram dit och rörde vid den, det var som en påle av trä, fast inte som i Vampire Diarise, det var.. en ballet stång!
Jag kollade mig själv i spegeln för första gången, det blödde lite från pannan, säkert då när jag slog i berget.
Mitt bruna långa hår var i en slarvig knut, men med många hårspännen, och jag hade på mig ett par ljusa genomskinliga strumpbyxor, ett par gråa hotpants och ett vitt linne och min rosa linnes kofta som var brun på vissa ställen, så går det, tänkte jag för mig själv.
Det läskiga med allt det här var, att i spegeln visade jag inga känslor, jag kände rädlsan krypa i mig från ingenstans, men jag var lika känslo kall i spegeln, det var läskigt.
Från ingenstans, och då menar jag ingenstans, såg jag en man bakom mig, jag ville springa, jag var rädd när han närmade sig mig.
Han tog tag i mig, och tryckte upp en kniv mot min hals, jag borde skrika, men jag var lika känslo kall som vanligt, men det var då jag såg honom, Justin, han satt på en stol, gubben hade vänt mig åt hans håll nu, för att han skulle se mig.
- Go on, kill her. I don't care. sa Justin, och det var då, då jag började skrika och gråta, jag betydde inget för honom, inget för Justin.
Jag vaknade upp med ett ryck, satt tvär rakt upp i sängen, det där var den konstigaste drömmen någonsin, på riktigt asså, och det värsta var att jag betydde inget för honom, tänk om det var så i verkligheten också?
Nej, Isabella, jag ska inte tänka så, för Justin hade sagt att jag var hans favorite girl, att jag betydde mest för honom, och jag tänkte lita på det, eller, det var vad jag tänkte, men på riktigt, jag var rädd, rädd som fan, för tänk om det var sant?
Det var inte så att jag inte litade på Justin, det gör jag, men jag var fortfarande rädd, det var jag eftersom jag är en sånn tönt, usch jag hatar mig själv för min töntighet, för att jag aldrig kan sluta undra, för att jag inte har något självförtroende, men som jag berättade för er i början, så är jag bara en normal tönt, eller jag kanske inte sa tönt.
men jag är normal, så som alla ser normal, även fast det bara är jag som är så, och jag hatar det, jag önskar att det var något som var speciellt med mig, men det är det inte, jag är inte smart, jag kan inte sjunga, jag kan inte dansa, men jag är ändå inte klumpig, jag vet inte vad det är, det kanske bara är mitt äckliga jag?
Jag tog fram min iPod Touch som jag inte fårr för så länge sen, klockan var 07:12, så det var bara jag vaken, jag kunde spela spel, men istället så satte jag på "Fronda - Underbar" det var den bästa låten jag visste, jag började alltid gråta till den av någon annledning,
♫Okej.. Sann historia.. Yeah.
Hon var sjutton år, 45 kilo lätt, skinn och ben
Men spegeln äter upp det positiva som hon ser
Lämna mig ifred för jag orkar inte mer
Två, fingrar i halsen - hostar upp mina problem
så, spottar ut skam, hon lever med en fiende
lever med en nattsvart känsla så vidrig, men
Känns som döden knackar på när man är ensam
Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan
Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster
Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet
det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster.
Har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna
och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna
sömnlös, hoppet hoppade av
första chansen det fick så jag mår botten idag.
Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.
Har en farsa som är världens största egoist
Han blev kär i alkoholen, tar familjen sist
Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss
En ensam fågel som bär på tok för stor kvist.
Våra liv kan kännas tomma och iscensatta
tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas
det äter upp mig inifrån, självkänslan
ligger i respirator så skadad och väntar
Den positiva lilla tjejen är försvunnen
Blicken är tom, kapitel 17 är ba' mörker
Varför spelar spegeln ett spel mot mig?
Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig?
Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang,
när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött,
ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp
Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel i världen här idag
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.
Det känns som första dagen i skolan ja, fast varje dag
nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks
om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar
då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra
en osynlig 17-åring vore allas dröm
men inte på det sättet det skeppet har gått på grund
låt mig inte sitta själv idag igen
låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem
blickarna i korridoren är som knivhugg i låren
det är sånt som får mig att överväga resan till båren
tonåren, som skulle vara något bra
varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar?
Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel
det måste va' mitt äckliga jag som sätter mig i spel
det finns ingenting som går upp, allting går ner
bäst jag smyger in på rummet och skriver mitt brev.
Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel i världen här idag
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.♫
Till slute av sången så grät jag, typsikt mig, om ändå.. om ändå vad?
Om ändå Justin var här? Nej
Om ändå Stephanie var här? Nej, hon hatar mig.
Om ändå Mamma kunde trösta mig? Nej.
Om ändå... om ändå jag hade någon, som brydde sig, typ en storebror, ja, det har jag alltid velat ha, men aldrig fått, och jag är nog inte den ändå tjejen, alla som inte har en storebror, vill ha en, det är en typisk tjej önskning,
Kommentarer
Postat av: Sandra
Skkiit, nu när hon ska vara med på justins turné, kommer ju typ justin tro att hon bara utnyttjar han för hennes publicitet eller vare va!
Vill ha mer :D
Postat av: Gabbi
Tycker inte att hon ska vara SÅ tveksam att Justin gillar henne som hon gör men samtidigt förstår jag eftersom hon måste lita på sin bästis eller han. Men du skriver jätte bra ;)
Postat av: madde
skit bra! mera :D
Postat av: ABIEBERSTORYBOOK
Tjena!
Som ni alla vet så har abieberstorybook haft världens sämsta uppdateringen ett tag. Men nu är uppdatering lite bättre och statisktiken har mer än halverats! Men kika gärna in den igen! ♥
Postat av: Anonym
håller med sandra, gabbi o sandra
Postat av: amanda
Jätte bra! :)
Postat av: emma
awesome !!!!! har faktiiskt inga ord ;)
Postat av: Anonym
skynda lägg upp nästa kapitel tack, det är bara för bra handling:)
Trackback
